Så här ologiskt är o-ekologiskt

tjej-handlar-eko-mat-foto_sofiarunarsdotterHur kan den goda maten på din tallrik samtidigt sabba planeten? Här förklarar vi hur det går till. Och varför du gör en superviktig insats genom att välja mer eko.

Som en del i  EKO-kampanjen har Naturskyddsföreningen har uppdaterat hemsidan med massor av bra information och argument för att köpa ekologisk mat.

Läs mer på Naturskyddsföreningens hemsida HÄR!

Publicerat i Mat och miljö | Märkt , | Lämna en kommentar

100 % Ekologiskt?

Ny rapport från Naturskyddsföreningen

 100 ekologsiktRapporten lyfter fram positiva exempel på hur lantbruket kan utformas så att det bidrar till en hållbar utveckling, med fokus på tryggad tillgång till mat för världens växande befolkning och den miljö vi alla i grunden är beroende av.

Det behövs en ny, verkligt grön, revolution inom lantbruket, som bygger på lokala förutsättningar och resurser och som använder naturens ekosystem som inspirationskälla. En omställning till ett grönt lantbruk kan i framtiden föda världens befolkning.

Mer mat måste produceras hos småbönder i fattiga länder där de hungrande människorna finns. Den måste ske genom ett lantbruk som bygger på kretslopp av växtnäring, växtföljder och odlingssystem med en mångfald av arter och sorter. Det använder resurssnåla tekniker för vattenhushållning och odlingstekniker som binder kol, förbättrar jordar och motverkar klimatförändring. Dessutom behöver svinnet från jord till bord och konsumtionen av kött och mejeriprodukter minskas, särskilt i den rika delen av världen.

Här kan du ladda ner hela rapporten: Länk

Publicerat i Internationellt utbyte, Jordbruk och miljö, Mat och miljö | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kött, klimat och biologisk mångfald

Mat- och Jordbruksnätverket anordnade seminarium och debatt i samband med Naturskyddsföreningens Rikskonferens i 31 maj 2013

35 medlemmar deltog i seminariet – nedan finns presentationerna.

 Kött, klimat och biologisk mångfald – Ny Jordbrukspolicy

Kött, klimat och biologisk mångfald Nstutar på naturbete i gästriklandaturskyddsföreningen värnar om såväl klimat som biologisk mångfald och upplever en målkonflikt – vi behöver betesdjur om vi ska ha ett öppet landskap med en rik biologisk mångfald, men å andra sidan bör vi minska antalet idisslare om vi ska ha en chans att uppfylla klimatmålen.

Behöver vi mera betesdjur för den biologiska mångfaldens skull, eller handlar det om att beta ”rätt marker”, dvs. vissa särskilt värdefulla marker?

Idisslare släpper ut metan, en stark växthusgas, samtidigt som betesmarker binder kol.  Finns det möjlighet att köttproduktion med betesdjur, under vissa förutsättningar kan bli klimatneutralt eller tom en kolsänka? Vilka är i så fall förutsättningarna?

Presentationer från seminariet:
David Bryngelsson 20130531

Anna Jamiesson 31 maj 2013

Program 15.10 Inledning

15.20 Hur påverkar vår köttkonsumtion klimatet? David Bryngelsson, Inst. för energi och miljö, Chalmers

15.45 Behöver vi fler betesdjur för mångfaldens skull? Anna Jamieson, koordinator Naturbeteskött, WWF

16.10  Paneldebatt där alla inbjuds att ställa frågor till Anna och David

16.50 Avslutning och summering av diskussionen

David Bryngelsson BryngelssonDavid forskar i gränslandet mellan naturvetenskap och ekonomi och undersöker bl.a. hur val av kost påverkar möjligheter och kostnader för att stoppa klimatförändringarna. Fokus är på global nivå och olika modelleringsansatser används för att beskriva viktiga drivkrafter och mekanismer. David utsågs 2011 av tidningen Miljöaktuellt till en av 30 miljöprofiler under 30 som kan spela en viktig roll för att ställa om Sverige mot hållbarhet. Han är även en uppskattad föreläsare inom klimat- och energiområdet.

Anna Jamieson Anna Jamieson FBAnna är husdjursagronom och arbetar på många olika sätt med hållbar nötköttsproduktion. Hon är sedan 2004 nationell koordinator för WWF Världsnaturfondens Naturbeteskött, är rådgivare till den unga men snabbt växande nötköttsproduktionen i Baltikum och är själv småbrukare i Malexander i södra Östergötland. Anna har skrivit boken Nötkött, utgiven på Natur och Kulturs förlag, och blev 2010 den första Kinship Conservation Fellow i Sverige.

17.00- 18.00 Ny policy för jordbruk och livsmedelsförsörjning Gun Rudquist och Johanna Sandahl presenterar Naturskyddsföreningens nya policy för jordbruk och livsmedelsförsörjning. Vad är nytt? Vilka var knäckfrågorna? Vad innebär policyn för verksamheten framöver?

Publicerat i Nätverksseminarier | Märkt , | Lämna en kommentar

Fäbodliv – en personlig betraktelse

Av Victoria Törnqvist
 
”Fäbodbruk framstår för mig som ett system där djur och människa lever och verkar, använder, utnyttjar och brukar naturens resurser på ett i närmaste perfekt och för våra breddgrader resurseffektivt sätt” Palmcrantz, Pauline (2013). När helheten går förlorad. Biodiverse, årg 18 (1)
 

I finnmarkernas vidsträckta skogar, i närheten av folkmusikens metropol Bingsjö, ligger Prästbodarnas fäbod som har anor ända från 1500-talet. Genom århundradens somrar har korna vandrat här längs klövtrampade stigar, messmöret har kokat i järngrytan över den öppna elden och vackra björnmossemattor har flätats av flinka fingrar. Här är mycket sig likt sedan långt tillbaka i tiden, men mycket har också förändrats.

Prästbodarna vyTill Prästbodarnas fäbod kom jag första gången sommaren 1997. Då visste jag inte särskilt mycket om fäbodliv. Jag visste bara att jag ville lära mig mer. Och jag skulle få lära mig mycket. Om jag vetat hur mycket hade jag kanske inte ens vågat åka hit.

När jag kom till Prästbodarna första gången trodde jag nästan att jag hade kommit fel. Plastgula stängselstolpar, skulle det verkligen finnas på en fäbod? Ja, naturligtvis kan det göra det. Gammalt och nytt blandas. Inte ens på en fäbod står tiden stilla. Förändringens vindar blåser delvis in även över fäbodstugornas grånade timmerväggar. I ladugården finns elektricitet. Till och med rörmjölkning med kyltank. Väl dolt i ett av de gamla husen går också att hitta en frys. Men annars var och är mycket så som det alltid har varit. Maten lagas över öppen eld. Det goda vattnet kommer från källan. Från källan rinner också bäcken som fungerar som kylskåp åt allehanda produkter. Getterna handmjölkas och getmjölken kyls, liksom de andra produkterna, genom att sänka ner krukorna i det klara, kalla bäckvattnet.

Min första tid var ett virrvarr av begrepp: mjölkrum, mjölkkammare och mjölkbod. Mjölkspann, mjölkhink och mjölkkruka. Sötost, gubbost, småost och mesost. Vad är egentligen vad? Det är långt ifrån självklart med alla begrepp och produkter på en fäbod. Bland det första som jag fick göra var att passa grytan med gubbost som stod och kokade över elden. Fäbodbrukaren Goth Bertil Johansson försvann iväg på andra ärenden och sa att han skulle vara tillbaka om en liten stund. Tiden gick. Jag lade under mer ved, rörde då och då och gubbosten kokade vidare. Men ingen Bertil kom tillbaka och jag började fundera på hur länge osten skulle koka egentligen. Jag gick in i stugan där jag visste att det fanns en pärm med recept. Men jag hittade ingenting som hette gubbost. Jag gick till mjölkboden och tänkte att kanske fanns där någon färdig gubbost, så att jag kunde se hur den såg ut. Det var bara det att ingen av byttorna och hinkarna med olika produkter var märkta med innehåll. Jag tänkte att det var nog ändå bäst att fortsätta koka, för kanske att ett avbrott i framställningsprocessen inte var bra. Trodde också att det borde vara samma procedur som vid messmör; att vätskan skulle koka bort. Så när Bertil väl kom tillbaka var det inte mycket kvar av gubbosten. Den hade varit klar för länge sedan. Inte hade det heller varit så lätt för en ovan eldare som jag att justera värmen, så nog hade det blivit ganska bränt, trots att jag rört mycket på slutet. Hade jag vetat att gubbost var detsamma som sötost så hade jag kanske hittat receptet i pärmen. Och kunnat läsa att det är en sorts efterrättsost, där ostmassan och vasslen får koka tills alltihop får en ljusbrun färg, men det finns vätska kvar. Osten kan gärna kryddas med kanel eller kardemumma eller både och. Den är god att äta med grädde och hjortronsylt. Men som tur är behöver ingenting gå till spillo på en fäbod. Hönsen blev väldigt glada över ett skrovmål med bränd gubbost!

Arbetet som fäbodkulla bjöd på en intensiv sommar. Inte bara för att det var så mycket nytt att lära sig. Det är ju över huvudtaget oerhört mycket arbete som ska utföras på en fäbod. Så det var tidigt uppe och sent i säng. Efter sommaren var jag helt slut. Tänkte att det var en fantastisk erfarenhet som jag fått, men ”aldrig mer”. Ändå började jag efter en tid att längta tillbaka. Jag längtade efter getterna. Efter de underbara små fjällkorna. Jag längtade efter enkelheten mitt i slitet, efter det jordnära bortom alla prylar som vi omger oss med i dagens samhälle.

Så jag blev fäbodkulla igen. Fortsatte att lära mig och började även dokumentera äldre människors berättelser från förr. På den vägen har det fortsatt och blivit ett par böcker med koppling till fäbodliv. Bland annat en barnbok om kossan Tjärna som berättar om sina äventyr och på ett barnvänligt sätt förklarar vad en fäbod är.

Den första frågan som många barn ställer när de kommer till fäboden är:
”Bor ni verkligen här hela sommaren utan TV och dator?!”. De kan låta ganska chockade. Men om barnen själva stannar en tid så brukar de till sin förvåning upptäcka att de faktiskt inte saknar något av detta. Jag skulle säga att det är för att i fäbodlivet finns något annat. Något djupare, som få undgår att beröras av. Det finns något i fäbodlivets själ, i enkelheten och i det hårda arbetet, i närheten med djuren, som gör att både barn och vuxna tilltalas.

Att få vara med om en liten kalvs första stapplande steg här i livet, att få handmjölka en get sittande på en liten träpall i det dunkla fjuset, eller att stjälpa upp en vackert mönstrad ost ur den gamla träformen och känna ”den här har jag gjort själv ända från början till slut”. Det tror jag är några saker som kan skänka en grundläggande känsla för att det enkla, för att det som inte kostar något, kan vara det största och viktigaste här i livet. Jag tror att vi mår bra av att möta djur, få använda våra händer i något sorts hantverk och av att få stillas vid eldens sprakande. I detta har fäbodbruket en viktig funktion att fylla i dagens samhälle, där även barn många gånger är stressade och upplever väldigt höga krav. Inte minst kan det vara befriande för barn och ungdomar att komma bort från utseendefixeringen. På en fäbod får man klä sig i ladugårdsoverall och stövlar, man får bli smutsig och kan inte duscha varje dag. Man får andra perspektiv på tillvaron, på vad som är lyx och vad som är nödvändighet. Fäbodbrukets grundläggande princip att ta till vara på saker och ting, kan också ge en miljömedvetenhet och en tro på att det går att leva mer hållbart. Sist men inte minst bidrar fäbodbruket till att bevara en biologisk mångfald och ser därmed till att även kommande generationer kan få uppleva de utrotningshotade insekter, växter och svampar som bereds utrymme att fortleva i mulbetade skogsmarker som inte har gödslats på konstgjord väg.

Men trots allt detta positiva så finns det tyvärr inte längre så många levande fäbodar i bruk. Under det senaste seklet har samhällsförändringar och strukturrationalisering i jordbrukssektorn inneburit en stark minskning av småjordbruken i vårt land. Idag finns det uppskattningsvis mellan 250 och 300 fäbodar i drift i Sverige, huvudsakligen i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Med fäbod i drift avses då fäbodar med någon form av från hemgården säsongsvis förflyttad djurhållning med betesdrift i syfte att nyttja naturliga foderresurser i skog och fjäll. Problematiken med det förvaltningssätt som råder skildras mycket väl av Föreningen Sveriges Fäbodbrukare ordförande Pauline Palmcrantz i en artikel i senaste numret av CBM:s (Centrum för biologisk mångfald) tidning Biodiverse. Hon beskriver där hur helheten ofta går förlorad i detaljstyrning och hur oskriven kunskap dör ut. Hur många vet till exempel att på en fäbod råder omvänd stängselplikt? D v s att varje fastighetsägare i fäbodskogen är ansvarig för att stängsla ut sin del av det som djuren inte ska beta. Ja, det är bara en aspekt av många. Den enskilda brukaren ställs också inför en mängd olika aktörer att förhålla sig till. Där finns skogsstyrelsen, skogsbolagen, djurskyddsinspektören, livsmedelsverket, biologen, rovdjurshandläggaren, besökaren; alla har de olika förhållningssätt, önskemål och krav på hur fäbodbruket ska bedrivas och ibland står de olika intressena och aspekterna helt i motsatsförhållande till varandra. Många är därför de fallgropar som en fäbodbrukare kan ramla i och många är de problem man måste kunna lösa.

För att det ska fortsätta klinga av skällor i skogarna om somrarna, ryka ur skorstenarnaPrästbodarna poesikväll barnen o fåren 1 och lagras ost i mjölkbodarna, så krävs således utökad dialog mellan olika aktörer. Det krävs att kunskap får praktiseras, spridas och hållas levande utan att hindras av alltför stelbent, byråkratiskt tänkande. Det krävs att fler ser den potential som fäbodbruket har att erbjuda av ekosystemtjänster där såväl natur- kultur- och klimatvinster kan kombineras vid ett fortsatt brukande.

Publicerat i Jordbruk och miljö | Märkt , | Lämna en kommentar

Jordbruket som kolsänka – rapport

Enligt en ny forskningsrapport från Naturskyddsföreningen och Institutet för Livsmedel
och Bioteknik
(SIK) kan jordbruket lagra in betydligt mer kol än nu, men det räcker inte för att kompensera fullt ut för jordbrukets utsläpp av växthusgaser. Och det behövs kraftiga styrmedel både för att öka kolinlagringen och för att minska jordbrukets utsläpp.

I FN:s klimatpanels senaste rapport om åtgärder för minskade utsläpp i det globala jordbruket beskrivs kolsänkor som en viktig åtgärd med en stor teknisk potential på 5,5–6,5 miljarder ton CO2e per år 2030. Detta ska jämföras med det förväntade utsläppet från jordbrukssektorn år 2020 på ca 7 miljarder ton CO2e.

Bland de åtgärder som krävs är bättre skötsel av vallar och betesmarker, bättre växtföljder med mera fleråriga grödor, återställande av utdikad mark och av degraderade jordar. Ökade skördar ger högre kolinlagring i marken, men om skördeökningen sker genom ökad kvävegödsling,vinner man inget då tillverkning och användning ger lika mycket växthusgasutsläpp.

Rapporten är en litterturstudie med efterföljande diskussion, och behandlar så väl globala som specifikt svenska förhållanden.

Här finns hela rapporten: Potentialer för jordbruket som kolsänka

Publicerat i Jordbruk och miljö | Märkt | Lämna en kommentar

Om jordbruk och kött ur ett klimat- och energiperspektiv.

Av Jonas Wangsten

Hereford VästergötlandIdag diskuteras det ganska livligt om kött och dess klimatpåverkan. Konsensus bland de som syns i debatten är att kött är skadligt för klimatet. Speciellt kött från idisslare som kor och får. Därför vill jag belysa och nyansiera debatten ur ett antal olika perspektiv.

Det första felet som många gör är att jämföra 1 kg av olika råvaror och visa på hur stor klimatbelastning detta kg har. Hur fel det blir är lätt att se om man tittar på ytterligheterna nötkött och gurka. Givetvis måste alla matvaror viktas så att de ger samma ”nytta” för kroppen vad gäller tex energi och näring.

Nästa stora fel är att man även räknar in klimatgaser som ingår i kolets kretslopp och alltså inte är långtidsbundet i marken. Det som höjer atmosfärens halt av klimatgaser är endast det som är långtidsbundet. Störst påverkan har vår användning av fossil energi. Lite mindre känt är att vid brytning av kol så frigörs stora mängder metan. Vid uppodling av mulljordar frigörs stora mängder koldioxid. En mulljord består till stor del av organiskt material som lagrats in under lång tid. När mulljorden syresätts i samband med odling ökar omsättningen och det frigörs betydligt mer koldioxid än vad som binds i växtresterna från den aktuella grödan. Även vid annan nyodling frigörs bundet kol. Mest känt här kanske skövling av regnskog men även uppodlingen av den amerikanska prärien är ett bra exempel på när koldioxid i marken frigörs (ett flera meter tjockt matjordslager har nu minskat till en bråkdel). Just den amerikanska prärien kan bli ett bra exempel på hur tokigt vi tänker idag. För 150 år sedan var prärien i stort sett obefolkad. Däremot fanns där ca 70 miljoner bisonoxar som betade fritt på stora gräsbevuxna marker. Nästan alla bisonoxar dödades under några årtionden. Men prärien ansågs totalt ointressant för oss människor då den var för torr. Det var först i början av 1900-talet, då det blev betydligt blötare klimat, som man började odla upp prärien. Det gick bra ända tills 1930-talet då det blev några års torka och stora delar av matjorden blåste bort i väldiga stormar. Sedan dess har man fortsatt att odla med allt mer konstgödning och konstbevattning. Mycket av den majs och soja som odlas på prärien används för att föda ungefär lika många nötkreatur som det tidigare fanns bison. Om dessa djur hade fått beta fritt så hade de gjort samma ”skada” på klimatet som bisonoxarna. Dvs ingen alls. Och detsamma gäller givetvis alla fritt strövande älgar, gaseller, vattenbufflar, hjortar och renar…

För vår matproduktion så är det alltså fyra stora faktorer som orsakar utsläpp av klimatgaser. Diesel för att driva jordbruksredskap och transportera maten, olja eller el för att torka spannmål, fossilgas och utsläpp av lustgas vid tillverkning konstgödning samt att jorden friläggs vid plöjning med utsläpp av lustgas och koldioxid.

Om kor och får rapar metan eller grisar skiter är alltså inte relevant då djuren ingår i ett kretslopp. Det intressanta är hur de får sin mat. Fritt betande idisslare har det funnits under väldigt lång tid. Betydligt fler förr i tiden än idag så därför är det svårt att föra fram idislare som klimatbovar. Det intressanta är att titta på hur vi idag föder upp våra djur. I allt större utsträckning får inte djuren söka sin egen föda utan vi matar dem med sådant vi odlar. Anledningen till att vi ger tex kor kraftfoder har främst tre anledningar. Spannmål är satt under stor prispress och därmed billigt, med ökad stordrift blir det enklare att hålla djuren installade eller i feed-lots samt att djuren växer snabbare med kraftfoder. Som jag nämnde tidigare så är det genom odlingen som jordbruket frigör klimatgaser. Det är alltså inte djurens fel att det får fel mat. Tex kor, som de flesta säkert vet, är inte gjorda för att äta spannmål utan är rena gräs/lövätare. De blir sjuka av för mycket kraftfoder och köttet får en sämre fettsammansättning.

Slutsatsen av detta är att för att bedöma köttets bidrag till klimatkrisen så ska vi endast titta på hur stor del av bundet kol/metan/kväve/lustgas som frigörs för att föda djuren.
Så hur bör vi föda upp djur. Jo, givetvis genom att ge dem artegen föda och att de får utöva sina naturliga beteenden. För idisslare innebär detta att de skall beta gräs och löv så länge säsongen tillåter och att de får hö eller ensilage under den kalla årstiden. Den enda bundna klimatgasen som frigörs då är den diesel som krävs för att hantera ensilaget. Om du vill titta närmare på hur man kan föda stora mängder djur på ett naturligt sätt och på en liten areal så rekommenderar jag ett besök på www.polyfacefarms.com.

Det vi kan se om vi föder upp djur så som de själva vill är att vi får en energieffektiv matproduktion (För 1 kg naturbeteskött går det inte åt mer energi än att odla 1 kg bönor), ett nyttigt kött och friskare djur till en liten kostnad för klimatet.

Nu kommer ett ännu bättre argument för varför vi skall ha betande djur. De kan nämligen hjälpa oss att binda in mer kol från luften än vad de släpper ut (via traktorns diesel…). Den senaste forskningen från bland annat FAO och EU visar att betad ängsmark (just betet gör att gräset växer mer och binder in med kol i jorden) binder upp till 1 ton kol (och därmed betydligt mer koldioxid) per hektar och år.

Sen finns det en annan spännande aspekt på hur betesdjur kan ”rädda” klimatet och vår matförsörjning. Genom att, under regnperioden, släppa stora hjordar av betesdjur på en begränsad yta, av torra marker som riskerar att bli öken, under några dagar och sedan flytta dem vidare till ny mark så kan man på bara ett antal år återskapa en permanent gräsbevuxen yta. Det här är en metod som efterliknar hur tex Afrikas stora hjordar av idisslare söker sin mat. Det är också så som Polyface Farm bedriver sin djuruppfödning trots att de inte har brist på gräs. Den som främst förespråkar s.k. holistic management är Allan Savory (www.savoryinstitute.com). Även följande föreläsning av Tony Lovell ger intressant fakta – tedxtalks.ted.com/video/TEDxDubbo-Tony-Lovell-Soil-Carb

Mitt tredje viktiga argument för varför vi bör ha så många betesdjur som möjligt är att de gynnar den biologiska mångfalden. Betesdjuren håller landskapet öppet och ger en rik biologisk mångfald av växter, fåglar, insekter och andra småkryp. Djurens bete, tramp och spillning är viktiga förutsättningar för artrikedomen i naturbetesmarkerna. En rik biologisk mångfald är också en förutsättning för att styra över odling av vegetabilier mot ekologiskt och hållbart. Utan pollinerare och skadedjursbekämpare så blir odling mycket svårare.

Vi ser idag att vår billiga fossila energi har börjat att minska och då framför allt oljan. För att vi skall får en hållbar matproduktion som klarar en betydligt lägre insatts av fossil energi så behöver vi kraftigt öka andelen jordbruk med djur av olika slag och egen växtodling. Först då går det att sluta kretsloppet av näringsämnen hyfsat bra och utnyttja samspelet mellan djur och odling.

Så vill du göra en insatts för klimatet bör du laga mat från ekologiska råvaror, slänga så lite mat som möjligt, minska ditt resande med bil och aldrig flyga, dra ned på konsumtion av prylar och kläder mm. Och när du äter kött nästa gång så bör du alltså välja får och nöt som har fått beta i det svenska landskapet. Gärna på en gård i din närmiljö.

Djur som är naturligt uppfödda på artegen föda är en väldigt viktig del i framtidens jordbruk. Då får vi nyttigare kött, friskare djur och människor, energieffektivare matproduktion, bättre klimat, större yta för matproduktion, näringsrikare jordar, större matjordslager, ökad biologisk mångfald och en levande landsbygd.

Publicerat i Jordbruk och miljö, Mat och miljö | Märkt , , , , | 40 kommentarer

Ska skinkan komma från svanskapade grisar? Ska vi äta ”dopad” gris?

Det gör ont i den späda grisen när svansen kapas. Enligt veterinär expertis innebär det dessutom en livslång plåga att leva med en kapad svans. En glad gris kan göra knorr på svansen, det kan inte en stympad gris göra.

I Sverige får man inte kapa svansen på grisar. Vi ger dem inte antibiotika om de inte är sjuka och vi har ett bättre djurskydd här. I vissa länder ger man antibiotika i förebyggande syfte för att få en bättre tillväxt hos grisarna. Det påminner om ett slags ”doping”. Svenska bönder konkurrerar med utländska bönder, som inte behöver leva upp till ”svensk Grisar med knorrstandard” i fråga om djurskydd och antibiotikaanvändning. Helt logiskt blir deras produkter billigare att framställa och de kan konkurrera ut svenska skinkor, som har fått växa på grisar med knorr på svansen.

Ska vi som konsumenter då köpa skinkor från utlandet där man har kapat bort svansen på smågrisarna och orsakat dem ett livslångt lidande? Är det inte vi som konsumenter som ska se till att de skinkor som vi äter, kommer från i livet glada grisar? Köper och äter vi importerade grisar så bidrar vi till en ovärdig uppfödning, på bekostnad av värdigt uppfödda svenska grisar. Vi tar genom vårt handlande död på den svenske bonden samtidigt som vi får sämre kvalitet på vår mat. Hur kan detta vara möjligt i ”Matlandet Sverige”?

För att garanterat få griskött med ”knorren kvar” köper du kött som är märkt med ”Svenskt kött” eller KRAV.

Simon Jonsson
Naturskyddsföreningen i Norrbotten

Jan-Olof Puranen
Hushållningssällskapet i Norrbotten/Västerbotten

Publicerat i Mat och miljö, Okategoriserat | Märkt | 1 kommentar