Fäbodliv – en personlig betraktelse

Av Victoria Törnqvist
 
”Fäbodbruk framstår för mig som ett system där djur och människa lever och verkar, använder, utnyttjar och brukar naturens resurser på ett i närmaste perfekt och för våra breddgrader resurseffektivt sätt” Palmcrantz, Pauline (2013). När helheten går förlorad. Biodiverse, årg 18 (1)
 

I finnmarkernas vidsträckta skogar, i närheten av folkmusikens metropol Bingsjö, ligger Prästbodarnas fäbod som har anor ända från 1500-talet. Genom århundradens somrar har korna vandrat här längs klövtrampade stigar, messmöret har kokat i järngrytan över den öppna elden och vackra björnmossemattor har flätats av flinka fingrar. Här är mycket sig likt sedan långt tillbaka i tiden, men mycket har också förändrats.

Prästbodarna vyTill Prästbodarnas fäbod kom jag första gången sommaren 1997. Då visste jag inte särskilt mycket om fäbodliv. Jag visste bara att jag ville lära mig mer. Och jag skulle få lära mig mycket. Om jag vetat hur mycket hade jag kanske inte ens vågat åka hit.

När jag kom till Prästbodarna första gången trodde jag nästan att jag hade kommit fel. Plastgula stängselstolpar, skulle det verkligen finnas på en fäbod? Ja, naturligtvis kan det göra det. Gammalt och nytt blandas. Inte ens på en fäbod står tiden stilla. Förändringens vindar blåser delvis in även över fäbodstugornas grånade timmerväggar. I ladugården finns elektricitet. Till och med rörmjölkning med kyltank. Väl dolt i ett av de gamla husen går också att hitta en frys. Men annars var och är mycket så som det alltid har varit. Maten lagas över öppen eld. Det goda vattnet kommer från källan. Från källan rinner också bäcken som fungerar som kylskåp åt allehanda produkter. Getterna handmjölkas och getmjölken kyls, liksom de andra produkterna, genom att sänka ner krukorna i det klara, kalla bäckvattnet.

Min första tid var ett virrvarr av begrepp: mjölkrum, mjölkkammare och mjölkbod. Mjölkspann, mjölkhink och mjölkkruka. Sötost, gubbost, småost och mesost. Vad är egentligen vad? Det är långt ifrån självklart med alla begrepp och produkter på en fäbod. Bland det första som jag fick göra var att passa grytan med gubbost som stod och kokade över elden. Fäbodbrukaren Goth Bertil Johansson försvann iväg på andra ärenden och sa att han skulle vara tillbaka om en liten stund. Tiden gick. Jag lade under mer ved, rörde då och då och gubbosten kokade vidare. Men ingen Bertil kom tillbaka och jag började fundera på hur länge osten skulle koka egentligen. Jag gick in i stugan där jag visste att det fanns en pärm med recept. Men jag hittade ingenting som hette gubbost. Jag gick till mjölkboden och tänkte att kanske fanns där någon färdig gubbost, så att jag kunde se hur den såg ut. Det var bara det att ingen av byttorna och hinkarna med olika produkter var märkta med innehåll. Jag tänkte att det var nog ändå bäst att fortsätta koka, för kanske att ett avbrott i framställningsprocessen inte var bra. Trodde också att det borde vara samma procedur som vid messmör; att vätskan skulle koka bort. Så när Bertil väl kom tillbaka var det inte mycket kvar av gubbosten. Den hade varit klar för länge sedan. Inte hade det heller varit så lätt för en ovan eldare som jag att justera värmen, så nog hade det blivit ganska bränt, trots att jag rört mycket på slutet. Hade jag vetat att gubbost var detsamma som sötost så hade jag kanske hittat receptet i pärmen. Och kunnat läsa att det är en sorts efterrättsost, där ostmassan och vasslen får koka tills alltihop får en ljusbrun färg, men det finns vätska kvar. Osten kan gärna kryddas med kanel eller kardemumma eller både och. Den är god att äta med grädde och hjortronsylt. Men som tur är behöver ingenting gå till spillo på en fäbod. Hönsen blev väldigt glada över ett skrovmål med bränd gubbost!

Arbetet som fäbodkulla bjöd på en intensiv sommar. Inte bara för att det var så mycket nytt att lära sig. Det är ju över huvudtaget oerhört mycket arbete som ska utföras på en fäbod. Så det var tidigt uppe och sent i säng. Efter sommaren var jag helt slut. Tänkte att det var en fantastisk erfarenhet som jag fått, men ”aldrig mer”. Ändå började jag efter en tid att längta tillbaka. Jag längtade efter getterna. Efter de underbara små fjällkorna. Jag längtade efter enkelheten mitt i slitet, efter det jordnära bortom alla prylar som vi omger oss med i dagens samhälle.

Så jag blev fäbodkulla igen. Fortsatte att lära mig och började även dokumentera äldre människors berättelser från förr. På den vägen har det fortsatt och blivit ett par böcker med koppling till fäbodliv. Bland annat en barnbok om kossan Tjärna som berättar om sina äventyr och på ett barnvänligt sätt förklarar vad en fäbod är.

Den första frågan som många barn ställer när de kommer till fäboden är:
”Bor ni verkligen här hela sommaren utan TV och dator?!”. De kan låta ganska chockade. Men om barnen själva stannar en tid så brukar de till sin förvåning upptäcka att de faktiskt inte saknar något av detta. Jag skulle säga att det är för att i fäbodlivet finns något annat. Något djupare, som få undgår att beröras av. Det finns något i fäbodlivets själ, i enkelheten och i det hårda arbetet, i närheten med djuren, som gör att både barn och vuxna tilltalas.

Att få vara med om en liten kalvs första stapplande steg här i livet, att få handmjölka en get sittande på en liten träpall i det dunkla fjuset, eller att stjälpa upp en vackert mönstrad ost ur den gamla träformen och känna ”den här har jag gjort själv ända från början till slut”. Det tror jag är några saker som kan skänka en grundläggande känsla för att det enkla, för att det som inte kostar något, kan vara det största och viktigaste här i livet. Jag tror att vi mår bra av att möta djur, få använda våra händer i något sorts hantverk och av att få stillas vid eldens sprakande. I detta har fäbodbruket en viktig funktion att fylla i dagens samhälle, där även barn många gånger är stressade och upplever väldigt höga krav. Inte minst kan det vara befriande för barn och ungdomar att komma bort från utseendefixeringen. På en fäbod får man klä sig i ladugårdsoverall och stövlar, man får bli smutsig och kan inte duscha varje dag. Man får andra perspektiv på tillvaron, på vad som är lyx och vad som är nödvändighet. Fäbodbrukets grundläggande princip att ta till vara på saker och ting, kan också ge en miljömedvetenhet och en tro på att det går att leva mer hållbart. Sist men inte minst bidrar fäbodbruket till att bevara en biologisk mångfald och ser därmed till att även kommande generationer kan få uppleva de utrotningshotade insekter, växter och svampar som bereds utrymme att fortleva i mulbetade skogsmarker som inte har gödslats på konstgjord väg.

Men trots allt detta positiva så finns det tyvärr inte längre så många levande fäbodar i bruk. Under det senaste seklet har samhällsförändringar och strukturrationalisering i jordbrukssektorn inneburit en stark minskning av småjordbruken i vårt land. Idag finns det uppskattningsvis mellan 250 och 300 fäbodar i drift i Sverige, huvudsakligen i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Med fäbod i drift avses då fäbodar med någon form av från hemgården säsongsvis förflyttad djurhållning med betesdrift i syfte att nyttja naturliga foderresurser i skog och fjäll. Problematiken med det förvaltningssätt som råder skildras mycket väl av Föreningen Sveriges Fäbodbrukare ordförande Pauline Palmcrantz i en artikel i senaste numret av CBM:s (Centrum för biologisk mångfald) tidning Biodiverse. Hon beskriver där hur helheten ofta går förlorad i detaljstyrning och hur oskriven kunskap dör ut. Hur många vet till exempel att på en fäbod råder omvänd stängselplikt? D v s att varje fastighetsägare i fäbodskogen är ansvarig för att stängsla ut sin del av det som djuren inte ska beta. Ja, det är bara en aspekt av många. Den enskilda brukaren ställs också inför en mängd olika aktörer att förhålla sig till. Där finns skogsstyrelsen, skogsbolagen, djurskyddsinspektören, livsmedelsverket, biologen, rovdjurshandläggaren, besökaren; alla har de olika förhållningssätt, önskemål och krav på hur fäbodbruket ska bedrivas och ibland står de olika intressena och aspekterna helt i motsatsförhållande till varandra. Många är därför de fallgropar som en fäbodbrukare kan ramla i och många är de problem man måste kunna lösa.

För att det ska fortsätta klinga av skällor i skogarna om somrarna, ryka ur skorstenarnaPrästbodarna poesikväll barnen o fåren 1 och lagras ost i mjölkbodarna, så krävs således utökad dialog mellan olika aktörer. Det krävs att kunskap får praktiseras, spridas och hållas levande utan att hindras av alltför stelbent, byråkratiskt tänkande. Det krävs att fler ser den potential som fäbodbruket har att erbjuda av ekosystemtjänster där såväl natur- kultur- och klimatvinster kan kombineras vid ett fortsatt brukande.

Advertisements
Det här inlägget postades i Jordbruk och miljö och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s